Behovet av försörjning var högst påtagligt i övre Dalarnas Siljansbygd under 17- och 1800-talet. Befolkningen bestod mest av fattiga bönder och det var inte ovanligt med stora barnkullar på upp emot 8-12 barn. Jordbrukets förutsättningar var utmanande på grund av dålig jordmån och ägor, som genom arvsskiften splittrats ned till markremsor om endast två alnars bredd, vilket motsvarar drygt en meter. Trots att barndödligheten var stor resulterade det i att den redan lilla och belastade gårdens jord- och skogsbruksegendom styckades upp ytterligare vid arvsskifte.
Säsongsbetonade utomsockens arbete, s.k. herrarbeten, var ett vanligt försörjningssätt under sommarhalvåret.
Byar specialiserade sig, framförallt på vinterhalvåret, på att tillverka varor avpassade för deras naturliga förutsättningar. Ofta omfattande hemslöjd. Byar och socknar specialiserade sig på hantverk avpassade utifrån sina förutsättningar.
I Rättvik och Leksand utvecklades väggbonads- och möbelmåleri och i Orsa tillverkades slipstenar. I Bergkarlås, utanför Mora, började man mer systematiskt att under mitten av 1800-talet tillverka trähästar. Med enkla verktyg, en kniv och en yxa, täljdes leksakerna raskt fram till barnen.
Det var naturligt att far valde att avbilda en häst, för den var ovärderlig. En trofast arbetskamrat som vintertid drog tunga timmerlass och under sommartid en ovärderlig hjälp i jordbruket.
Ur allmogens hårda leverne, och med naturliga förutsättningar, föddes i Dalarna denna älskade trähäst som vi idag förknippar så starkt med vår nation. Dalahästen.